För mej så var det så att mina kusiner hade kaniner, och jag var hos dom jättemycket. Fick följa med på hopptävlingar osv…
När jag var 4 ville jag ha en hund, men det var helt omöjligt. För det första var jag alldeles för liten för att ta hand om en hund och för det andra så bodde vi i en lägenhet där man inte fick ha djur.
Ett år senare flyttade vi till ett hus med trädgård, och då började jag med mitt hund tjat igen.
Tillslut så bestämde dom sej för att köpa en kanin "till mej" (dom hade såklart huvudansvaret).
Sagt och gjort så åkte vi till djuraffär efter djuraffär och letade… Men alla hade bara vuxna och angora kaniner, och det var inte precis vad vi letade efter. Det skulle vara en dvärgvädur.
Men efter några timmar kom vi till en, som hade tre dvärgvädursungar. En svart, en brun och en grå. Jag fick hålla allihop, den svarta sprattlade mycket, den bruna lite mindre, och den gråa ingenting. Det blev den gråa.
Den "gråa" var troligtvis en isabella dvärgvädur, och döptes senare till Timtim, som min uppfödning heter idag.
Han var en riktigt mysig kanin som kunde gå lös på tomten, och följde efter mej som en liten hund.
Tyvärr så dog han 3 dagar efter sin 5-års dag.
Sedan dess har det bara rullat på med alla kaniner, och det är ingenting jag planerar att sluta med

Jag började tjata eftersom min kompis hade kanin och sedan blev det väl bara mer och mer =)

När jag var liten så hade vi en dvv som hette Moa, hon var som en liten hund och var bara i buren på natten. när hon dog så tror jag inte att vi skaffade någon mer. Sen när jag var ca 6 år så fick jag hem en liten dvv, en svartbrokad vid namn Stella :) Men efter ca ett år så blev hon aggresiv och bet hela familjen, och eftersom jag baa var 7 år så blev det ju lite jobbigt så hon fick flytta. Sen för 2 år sedan fick vi hem en Lilla tysk Vädur som hette Filmore (Fille) Men han rymde en natt och kom aldrig mer tillbaka. Förra året fick jag hem Ludde en lejonhuvad Dvv, och i år fick jag hem Svea också en lejonhuvad dvv och det var då mitt naninintresse växte väldigt mycket :)

Min pappa hade kaniner & kaninungar när han var yngre, alltså när han kanske gick i högstadiet. Mina äldre syskon (Elin&Fredrik) hade kanin när de var små så de blev ju en självklarthet att vi skulle ha det också. Mamma och Pappa trodde även jag skulle "tröttna" på kaniner, men nej det har jag inte gjort sedan 7 år tillbaka och kommer heller inte göra de på länge

Nu har de bara rullat på med kaniner in till gården och sådär.

Jag har alltid varit intresserad av kaniner. Något jag alltid tyckt om. 
Sen skaffade min kompis en kanin, och då var jag bara tvungen att ha en. Runt i ett halvår tjatade jag på mamma och pappa om en kanin, till slut sa dem ja.

Buren köpte vi på blocket ett halv år senare haha.
Sen åkte vi till djuraffären och köpte min första kanin, som numera heter Ester och fyller två år nu i september.

Samma vecka som jag skaffade Ester, började min kompis med kaninhoppning. Jag tyckte detta lät riktigt roligt och ville självklart pröva med Ester, i början gick det inte alls bra. 
Men nu har hon utvecklats något enormt och är uppe i MSV i rak och Lätt i krok med pinne.

Mamma och pappa trodde (som även många andra föräldrar) att jag skulle tröttna på Ester, så när jag ville ha en kanin till så blev det ett rakt nej ganska länge.

Men, det gick att tjata till sig det också.
Nu här hemma bor två glada kaniner som tävlar aktivt i hoppning.

Det är något jag verkligen fastnat för, och planerar inte att sluta med det på dem närmsta åren.
Nästa år hoppas jag på att få hem en tredje kanin, men vi får se.

En sak jag vet är att intresset bara växer mer och mer, drömmen är att föda upp högresta och slanka vädurar till hoppning utan bettfel i linjerna.

Är uppväxt med kaniner. Mamma hade två holländska kaniner när jag föddes. Fick min första kanin när jag var riktigt liten. Så är uppväxt med det :D Alltid haft kanin.

Minns nästan inget från min första kanin var 3 år då, har bara varit utan kanin i max någon månad sen dess:P

Hur det kommer sig att jag fick min allra första kanin minns jag inte. Var väl runt en 7 år då.
Men jag minns iaf att hon var en dvärgvädur som jag döpte till Stampelina.

Minns inte heller hur länge vi hade henne, men misstänker att det inte var alltför länge. Hon lyckades rymma.
Hon kom iaf från en privat uppfödare.

Sen, några år senare, och jag var 11-12 då kanske (01), så fick man en dag höra av mamma att hon hade tingat en kanin från hennes väninna. Blev helt överlycklig! Men samtidigt lite avundsjuk, det var min syster som fick kaninen.
Kipper som vi döpte honom till var en New Zealand red.

Någon månad efter det åkte vi på vår första utställning tillsammans med mammas väninna och mamma lovade mig att jag skulle få en kanin därifrån! Blev självklart att kila runt och kolla på alla små kaninungar som fanns där. Fastnade för en liten hermelinkille i färgen Blå Zobel. Han fick namnet Bobo.

Bobo och Kipper var starten till mitt kaninintresse. Började med att man gick ut med dem i sele och så ofta. Och när de växt till sig, så började vi att hoppa lite smått. Kipper, som ju var en rätt stor ras, tyckte väl inte att det var jättekul, men Bobo tyckte det var superroligt och han lärde sig snart att löshoppa!

Åkte ofta på kaninträffar med vänner och mina kompisar kom ofta hit med sina kaniner. Ett tag så kretsade allt kring kaniner.
Arbeten i skolan och jag tog med mig en kanin när jag bara skulle sova över hos en vän osv. Vi hade jättekul! =)

Men med tiden när man blev lite äldre och man skildes från sina kompisar som man gick på högstadiet och delade kaninintresset med, så dog det ut lite. Jag höll fortfarande på med kaninerna men inte i samma utsträckning. Hoppade då och då, men annars pysslade jag mest bara om dem.

Både Bobo och Kipper blev nästan 7 år. De dog vintern 08. En månad emellan.

Blev självklart tomt här hemma när vi inga kaniner hade, så när jag fyllde 20 (08) så fick jag två teddylejon av min syster i present. De var runt 1½ år när de kom och kom från ett hem där de inte var vidare uppskattade.

Hos mig blev de inte så långvariga. Hade dem inte riktigt i ett år. Den ena, Alice var agressiv och jag vågade tillslut inte att röra vid henne. Och hon krävde mycket pälsvård. Jollie var lättare, men med henne klickade jag aldrig.
Både Alice och Jollie fick flytta till min mammas väninna som vi köpte Kipper ifrån. Alice blev ett tag senare avlivad pga agressiviteten. Jollie lever och mår bra. Hälsade på henne för ett litet tag sedan =)

En litet tag efter att Alice och Jollie flyttade så tingade jag en kaninunge. En liten hermelinkille vid namn Bonsai. Tänkte väcka det där intresset med kaninhoppning igen och kanske börja avla lite smått.
Men vi fick ingen lång tid tillsammans. Endast 6 månader fick jag ha honom hos mig pga oseriös uppfödare.
Var tvungen att ta bort honom pga bettfel.
Bonsai saknar jag än idag, trots att det har gått 9 månader sen han lämnade mig.

Efter det så har jag inte vågat skaffa någon ny kanin.
Jag saknar att ha kaniner runt mig. De ger sån glädje.
Men snart får jag min bebis som kommer ta all min tid, så tankarna på att skaffa kanin igen får jag skjuta undan. Får se vad som händer om några år =)

Haha, vilken roman det blev! :P Var inte riktigt meningen :P

Jag har nog alltid velat ha en kanin. Så länge jag minns iallafall.
Men det stora intresset började nog när jag flyttade till hus, och upptäckte att det satt en liten dvv på grannens gård.
Jag var där så ofta jag kunde. Och jag kunde sitta där i timmar och bara titta.

En dag föreslog jag att vi skulle skaffa en kanin. Och några månader efter, kom jag hem med en liten flicka. Till min förvåning, var det pappa som tyckte om henne mest. Och föreslog att vi skulle skaffa en till.
Så idag, 30/8, åker vi och hämtar en liten 3 månaders kille :)

Jag har hela mitt liv älskat djur, men med min pappas allergi har det inte varit möjligt att skaffa något eget (eller jo. Jag hade fiskar i några månader. Men de var varken särskilt sällskapliga eller roliga). När jag var ca 10 år fick jag ha en "hyrkanin" över en sommar, och blev verkligen förälskad i kaninen! Något år senare skulle min kompis skaffa kanin, och då fick jag äran att dela den med henne. Dock blev det inte så bra eftersom den bara bodde hos dem så jag drog mig ur efter några månader.
Efter ytterligare massa tjat på mina föräldrar sa de i alla fall äntligen ja och nu har jag två st och älskar dem jättemycket, de är hur goa som helst.

För mig föll det sig ganska "naturligt".
Vi skaffade kanin när jag var lite drygt 2 år gammal.
När jag sen vid 11 års ålder fick höra av en kompis att hon kände någon som skänkte bort sin kanin akut (skulle annars avlivats inom ett par dagar) så ringde jag min mamma på en gång.
Det tog inte många minuter alls att övertala henne.
Jag skötte honom helt själv, fast mina föräldrar stod såklart för kostnaden för allt.
Denna kanin var verkligen den mysigaste jag haft och när han avled tog det inte lång tid innan det flyttade in en ny kanin hos mig.
Jag har inte varit kaninlös sedan dess (dvs 11 år sedan).

Jag fick min första dvärgvädur Pelle (siames) vid 6 års ålder efter mycket tjat på mina föräldrar, kan själv nu anse att det var något tidigt för mig att ha en egen kanin men min mamma hjälpte till en hel del. Tyvärr avled min första snälla kanin och det blev en annan hane vid namn Emil (madagaskar) - samma ras men mer päls.

Emil var verkligen min bästa vän, följde efter mej var jag än gick min lille gospojke. Sen fick jag min första hona Sprattlan (svart) och hon var lite småsur ibland men oftast snäll och som namnet beskriver - sprattlig.

Sen har det fortsatt och blivit fler snuttar så nu idag har jag en växande teddy & pekingvädur uppfödning med 5 kaniner som jag älskar otroligt mycket. Har alltså haft kanin regelbundet i 11 år och inte tröttnat, intresset har växt! :)

www.freewebs.com/horisonten

Min kompis ljög för mig;)

Började med att vi skulle ha hamstrar hos henne då min pappa är superallergisk (enligt honom, inte nyst en enda gång efter att jag haft de inne men klagar på att det kliar i näsan när jag inte haft de inne?). Hon sa att hon fick men ljög. Ringde till henne en dag och hennes mamma svarade och då frågade jag hur vi skulle göra med burarna och om vi skulle åka till djurafgären ihop och hon förstod ingenting så jag förklarade för henne. Då sa hon att min kompis var allergisk. Hon har haft råtta och har katt så trodde inte ett smack på det.

Då blev jag ledsen och väldigt besviken på min kompis. Pappa gick då med på antingen en chinchilla eller en kanin och det blev kanin. Har haft kanin i 6 år.

Jag vet faktist inte riktigt bara att jag tjatade på mamma som en galning när jag va 7-8 (tror jag). Och då gick hon med på en deal som sedan gjorde att jag fick min första kanin Findus år 2002(har jag för mig) Hon var madagaskarmantlad dvv har aldrig sett en kanin lik henne på sättet menar jag då :'O Som avled hösten 2005 pga. kaninpästen… Men 2003 fick min syster en kanin som hon sedan tröttnade på då hon va så pass agressiv. Som jag sedan fick sommaren 04. En blandras antar jag elr en dvärgkanin om den rasen nu finns, kan annars säga en lejonkanin utan man, som var madagarskar. Som avlivades i Januari 2010 pga. tandfel.. Men året 2008 fick jag kaninen Stella som jag sedan tog en kull på 2009 och sen har kaninintresset blivit större elr vad man ska säga :D

För mig började det med en slump - det var år 2000, jag var 5-6 år gammal och en bekant till min mamma var tvungen att göra sig av med sex kaninungar och deras pappa. Vi hade en ladugård som stod tom på den tiden, så vi tog emot dem.

En av honorna ur kullen, Biomon, blev min egen och hon bodde hos min pappa när mina föräldrar skiljdes, men runt år 2005 (har jag för mig) fick hon flytta hem till oss med sin syster och levde sina sista år här, tills hon somnade in vid 8 års ålder.

Sedan har det rullat på och nu har jag tre kaniner av olika raser som var och en äger en stor del av mitt hjärta. :)

Har hunnit ta en kull, åka på ett par utställningar, åka tiotals mil efter en kanin och äga ett tiotal kaniner under mina 10 år som kaninägare, och intresset har bara växt. Underbara djur!