Charlie är en vit blåögd lejon/hermelin-hona. Hon flyttade hit till oss förra året den 5:a maj, 9 veckor gammal. Hon var väldigt rädd av sig, ville inte ha någon kontakt alls med människor, utan undvek att bli klappad till varje pris! Hon hade inga problem med andra kaniner, men hon verkligen fruktade mänsklig kontakt. Hon kom nämligen till världen för att säljas som ormfoder.

Charlie har varit en sån där kanin som inte direkt är social, men som man ändå pratar med och försöker klappa bäst det går när den sitter och äter. Att klippa klorna har varit ett helvete och även att försöka stänga in henne i buren igen, efter en dags springande på balkongen. Vi har haft våra tuffa tider, men nu, nu är allt perfekt. 🌺

Hon har blivit kontaktsökande, hon älskar att bli klappad, hon kommer på inkallning (för det mesta) och hon är en underbar mammakanin! Hon fick sin första kull under 2012, vilket var en tjuvparning. Det visade sig att jag fick hantera ungarna allt vad jag ville och sen har vår relation bara gått bättre och bättre - som om hon ser mig som en andra mamma till ungarna, hihi. 

Idag har hon sin tredje kull och de är 15 dagar gamla i skrivande stund. Jag kan sitta och klappa ungarna som kikar ut genom boet, medan Charlie hoppar runt vid mig och tigger uppmärksamhet. Det är så himla skönt att vi har klickat så bra, efter allt slit med att få henne tam! Jag var nära på att ge upp några gånger, men skam den som ger sig! Jag ångrar inte en sekund att jag övertalade min sambo i flera veckor om att Charlie skulle få stanna hos oss (hon skulle egentligen säljas vidare). Charlie är min lilla älskling ❤️

Finns det något bättre än att lyckas rehabilitera en människorädd och skrämd liten kanin? Jag tror inte det. 🤗