Jag var hos mormor och morfar när min mamma ringde och sa att Diesel inte mådde bra. Veterinärkliniken ligger 3 mil bort åt båda hållen, så vi åkte dit och var framme samtidigt. Diesel ligger i transportburen med trötta ögon. Han ville inte dricka, äta och reagerade nästan ingenting när exempelvis en hand drog förbi framför hans ansikte.

Hos veterinären får vi vänta drygt en halvtimme i ett litet undersökningsrum med en trött och sjuk liten kanin. Han piggnar till lite när han träffar mig (då jag alltid varit hans favorit) och sitter i mitt knä mest hela tiden. Han är på ett sätt lite nyfiken på omgivingen, men definitivt inte sitt rätta jag. När veterinären kommer klämmer och känner hon på honom och när hon känner på magen gnyr han till. Efter någon timme är han medicinerad och klar för att åka, med smärtstillande, tom på mat och pucklig av en vätskepåfyllning av något slag.

Nu återstår kamper med Critical Care och en annan medicin. Fast det är mycket bättre än något ännu värre, och jag tyckte detta var hemskt 🥵